– Det är nästan 50 år sedan årets nye medlem i seglingens Hall of Fame var den dominerande gasten i världen i sin klass. Under mitten på 70-talet seglade han tillsammans med John Albrechtson hem två VM-guld, två VM-silver och EM-guld i Tempest. Karriären peakade vid OS i Montreal 1976 då den svenska duon vann det olympiska guldet i överlägsen stil.

Ingvars styrka var hans storlek och just styrkan. Det krävdes i Tempest som då var den snabbaste entypskölbåten och där bara gasten står i trapets. Under några år var ”Virrvarr” med John och Ingvar i det närmaste oslagbar.

– Jag började segla ganska tidigt. Jag är uppväxt i Önnered där mycket handlar om sjön och jag tyckte att båtar och segling var väldigt intressant. Jag och min bror sålde tidningar och sparade ihop så att vi kunde köpa en egen Starbåt. Det blev en ganska ful sak som hette just ”Fuling”, berättar Ingvar och fortsätter:

– Min första tävling seglade jag tillsammans med min två år yngre bror i Kullavik 1966. Jag styrde och brorsan gastade och vi lyckades slå de etablerade stjärnorna. Vi förstod ingenting utan undrade vad som hände. Men vi tyckte givetvis att det var jätteroligt.

Seglingen blev en stor del av unge Ingvars liv och framför allt blev han en efterfrågad gast. Att vara två meter lång med relativt korta ben och lång överkropp är en fördel när man ska hänga i trapets.

Under första halvan av 70-talet gjorde Ingvar bland annat tre starbåts-VM med Pelle P – 1972 i Caracas, Venezuela, 1974 i Laredo, Spanien då det blev ett VM-silver och 1976 i Nassau, Bahamas.

– Jag och John Albrechtson blev en besättning när hans tidigare gast fick ryggproblem. Jag tyckte vi passade bra ihop. John var väldigt noggrann. Jag lärde mig enormt mycket av både Pelle och av John. Framför allt att aldrig lämna något åt slumpen. När vi seglade tänkte vi aldrig att det här borde vi ha gjort. För vi hade gjort allt och det har följt mig hela livet att leva upp till Johns sätt att tänka och att vara.

– Vår första båt var en italiensk Tempest som var usel. Den läckte överallt och var nog världens långsammaste. Ändå lyckades vi bli fyra på OS i Kiel. Mest berodde det på att vi passade så bra ihop. Vi kände att om vi kan göra så här bra resultat nu, vad kan vi då inte göra med en riktigt bra båt. Så vi köpte en tysk Tempest ”Virrvarr” 1974 och den var fantastisk.

Det började med seger i de italienska mästerskapen och sedan bar det över till Nordamerika och de amerikanska mästerskapen och därefter för-OS i Kanada.

– På de amerikanska mästerskapen fick vi inte vara med eftersom vi inte var amerikaner. Men vi seglade ändå ut till starten och såg att vi enkelt seglade ifrån alla – utan att ens stå i trapets.

För-OS blev också en enkel affär. Svenskarna gick som en raket.

– Vi vann alla seglingarna på för-OS utom en. Och när det sedan blev dags för OS i Montreal 1976 så gick det nästan lika bra. Jag glömmer aldrig vår serie 4-1-2-1-7-2-1. Inför sista seglingen kunde bara ett haveri stoppa oss från guldet.

Det blev inget haveri. Men OS i Montreal blev slutet för Tempest som en olympisk båt. Den fick bara vara med två gånger.

– Vi sålde Virrvarr i Schweiz på hemvägen från Garda där vi hade seglat något VM eller EM. Jag vet att det gick bra för den nye ägaren i början. Men sedan vet jag inte var båten tog vägen. Kanske finns den kvar, säger Ingvar.

Det blev ytterligare en olympisk satsning för Ingvar. Tillsammans med Erik Thorsell försökte han kvala in till OS 1980. Men de misslyckades vid uttagningarna i Sandhamn och kom aldrig i väg till OS.

– Numera seglar jag inte jolle längre. Jag har familjeseglat under många år men den sista båten sålde vi 2018. Ryggen sade ifrån, helt enkelt, avsluta Ingvar.