Efter ett OS infinner sig ofta ett vakuum för atleter. Tiden efter mästerskapet innebär återhämtning, reflektion och den oundvikliga frågan: Ska jag satsa igen? För vissa kommer svaret snabbt, för andra krävs mer tid. Vi träffade Emil och Hanna för att höra hur de ser på framtiden. Här är den första artikeln i serien #RoadtoLA.

 

En självklar fortsättning

För Emil var beslutet redan taget – långt innan OS i Paris.

– För mig är det glasklart. Jag ser mig själv segla i många år till, även efter LA 2028. Det här är det jag vill göra, säger Emil, som i somras gjorde sitt andra OS (Tokyo 2021 seglade han tillsammans med Cecilia Jonsson).

För Hanna, som debuterade i de olympiska spelen, gav sommarens erfarenhet mersmak.

– Jag kände direkt på plats i Marseille: Åh, det här vill jag göra igen! säger hon entusiastiskt.

Men tiden efter hemkomsten har också varit utmanande.

– Mitt knä har krånglat sedan jag föll illa i båten före OS. Det har gått att segla, vilket såklart är det viktigaste i en satsning, men jag älskar en aktiv livsstil med vandring, skidåkning och friluftsliv – och där har jag fått dra i handbromsen. Det har varit svårt att hitta glädjen i vardagen under hösten och vintern då jag vill kunna vara aktiv. Just nu handlar det om att få tillbaka full rörlighet, vid sidan av mina studier, säger Hanna.

Emil har också fått dra lärdomar från den senaste satsningen, särskilt när det gäller balansen mellan träning och återhämtning.

– Jag var helt slut efter Marseille. Och faktiskt redan innan OS. För mig har det handlat om att justera vardagen och hålla energimässigt. Man måste lära sig att skala bort när det blir för mycket eller händer något oväntat och då bara fokusera på det som är viktigast. Där lyckades jag inte helt den här gången, men jag har lärt mig mycket inför nästa cykel, säger han.

Teamet viktigare än båttypen

Att en olympisk satsning är krävande är ingen hemlighet. Men samtidigt väger de positiva aspekterna tyngre – inte minst känslan av att flyga fram över vattenytan i den foilande Nacra 17. Men var det självklart att fortsätta satsa tillsammans? Och är Nacra 17 den enda båten de ser sig själva tävla i?

– Jag gillar verkligen seglingen som Nacran ger, men båtvalet är inte avgörande för mig. Det viktiga är att ha ett team där vi tror på att vi kan prestera ihop. Nu har vi hittat varandra och trivs tillsammans, vilket gör att det blir ett självklart val att fortsätta i Nacran, säger Emil och fortsätter:

– Jag och Hanna kompletterar varandra väldigt bra, och jag vet att vi har potential att bli bäst i världen tillsammans.

Lärdomar från Paris och siktet på LA

Båda betonar vikten av det lärandefokus de hade under förra OS-cykeln. De utvecklades snabbt – både individuellt och som team – och den inställningen tar de med sig framåt.

– Att ha en nyfiken och experimenterande approach, där vi testar, analyserar och lär oss snabbt, både som team och individuellt är en nyckel för oss, säger Hanna.

Och om vi snabbspolar fram till LA 2028 – vad ser de framför sig då?

– Jag hoppas att vi har haft tid att träna på plats. Inför Marseille satte vi upp ett mål om 100 dagar på OS-arenan. Vi har inte hunnit bestämma om det blir samma upplägg nu, men jag hoppas vi tar oss till OS igen – och slutar på pallen, säger Hanna.

– När jag tänker på LA ser jag oss komma dit som storfavoriter, lugna och taggade efter en grym cykel. Vi har oceaner av tid att jobba med nu, vilket är en stor skillnad jämfört med förra gången. Då var allt nytt för Hanna, men den här gången har vi mer tid och mer erfarenhet, säger Emil.

Träning och upplägg inför LA

Att nästa OS avgörs i Los Angeles, långt från Europa, innebär en annan typ av satsning än den mot Marseille. Längre resor, jetlag och planering av träningsläger blir viktiga faktorer att ta hänsyn till.

– Man gör ju inte korta träningsläger på en plats som ligger så långt bort. Vi har redan pratat om hur vi ska lägga upp det på ett sätt som funkar för oss båda, säger Hanna.

För medan Emil gärna bosätter sig i en resväska på plats i LA, laddar Hanna bättre på hemmaplan. Lösningen? Längre träningsperioder i USA, kombinerat med läger hemma i Göteborg.

Ekonomi och stöd i satsningen

Vi kommer in på ekonomin – en viktig faktor i alla elitsatsningar. Emil ser positivt på förutsättningarna idag.

– Det finns bättre möjligheter än någonsin. Vi är nu anställda som deltidscoacher av Svenska Seglarförbundet, det finns stipendier och vi har stöd från klubb och förbund. Men ska man gå plus på en satsning måste man leva på ett annat sätt – utan lägenhet och fasta kostnader. Jag har valt att bo i en resväska, och vi är ändå sällan hemma, säger Emil.

Hanna instämmer:

– Jämfört med tidigare försök att satsa har det här fungerat väldigt bra. Vi kan fokusera på seglingen.

Deltidsanställningen som coacher är något de båda uppskattar.

– Jag har coachat Olle och Marius i 49er-utvecklingslandslaget och tycker det är väldigt kul. Jag minns själv hur förvånad jag var när jag började – att vi inte fick mer hjälp av de äldre. SSF tar verkligen tag i det nu, vilket är fantastiskt både för oss och de yngre seglarna, säger Emil.

Att hitta och hålla kontakten med sponsorer är en annan del av jobbet. Men enligt Emil och Hanna har de en unik situation.

– Vi har en fantastisk grupp partners som vill att vi fokuserar på seglingen. De vet vad det handlar om och ger oss ett stort stöd. Vi är medvetna om att det inte är en självklarhet för alla, och vi är otroligt tacksamma, säger Emil.

Ett drömteam mot LA 2028

Vi avslutar samtalet med känslan att Emil och Hanna är ett drömteam i en drömsits. De har lärt sig mycket från Paris och har alla möjligheter att ta nästa steg. Vi ser fram emot att följa deras resa – och hoppas att deras målbild av OS i Los Angeles slår in.

 

#RoadtoLA #SWESailingTeam

 

Foto: Robert Deaves